Medan det finns strukturer och kompetens för att arbeta med biologisk mångfald, är friluftsaspekten i naturvårdsarbetet fortfarande starkt beroende av engagerade personer som driver frågorna. säger Marie Stenseke, professor i kulturgeografi.
Marie Stenseke har använt naturvårdsprojekt vid Kinnekulle som fallstudie för att titta närmare på vilken plats friluftsliv har i svensk naturvård. Vid Kinnekulle är naturvårdens historia relativt lång. Redan Linné uppmärksammade områdets naturkvaliteter. I början av 1980-talet blev Kinnekulle naturvårdsområde, och vid Sveriges inträde i EU utpekades kullen som Natura 2000-område inom EU:s nätverk för att bevara biologiskt värdefulla områden.
Marie Stensekes studie visar dels att friluftsliv fått en central plats i Kinnekulleprojektet, dels att strukturer och långsiktighet saknas.
- De personer som jobbat med Kinnekulle har jobbat på bra. De har utvecklat koncept kring besöksdestination och en hållbar besöksnäring. Problemet är att friluftsaspekten är så personberoende. Om man ska jobba med friluftsliv på ett kvalificerat sätt måste det finnas en stabil bas för arbetet.
Med stabil bas menar hon tydliga direktiv, riktlinjer och styrdokument. Länsstyrelsernas regleringsbrev har först nu kompletterats med mål om friluftsliv. Inom Naturvårdsverket efterlyser hon fördjupad kompetens och även bättre strukturer för hur myndigheten ska arbeta med friluftsliv.
