En nyligen upptäckt runsten innehåller det allra första belägget för ordet hen. Runstenen har nu bidragit till att lösa en gåta som har gäckat språkforskarna sedan 1900-talets början, avslöjar Språktidningen.

Runstenen upptäcktes av Pär Strömberg när han inspekterade jorden inför vårsådden. Att nya runstenar upptäcks i Sverige är inte helt ovanligt. De senaste åren har flera fynd gjorts i Stockholmsområdet, bland annat i Vallentuna, Österhaninge och Salem. Men inget har varit lika omvälvande som Skråfosastenen. Så här lyder ristningen:

"För Sigyn, som reste västerut,
restes denna sten,
och Åsmund högg.
Hen ligger i Hjaltland."

Jörn Skotte, forskningsarkivarie vid Fornminnesinstitutet, har undersökt stenen tillsammans med forskare vid Isof. Expertgruppens slutsats, som publiceras i dag på Språktidningens webbplats, är att pronomenet hen användes för bägge könen åtminstone dialektalt i svenskan redan på 1000-talet.

Och inte nog med det. Det finns en koppling mellan fornsvenskans hen och engelskans ord för höna.

Likt de flesta av den tidens vikingar ägnade sig inte Sigyn åt plundringståg, utan åt handel. Och många lånord som kommit från fornsvenskan till engelskan härrör från denna handel, till exempel mjöd (på engelska mead).

I och med tolkningen av den nyfunna runstenen kunde sambandet mellan fornsvenskans och engelskans hen fastställas. Ett svenskt pronomen, hen, som under medeltiden föll i glömska i sveamålen, lånades alltså in i engelskan som ett substantiv för det som i Sverige heter höna – efter hönshandlaren Sigyn.