Detta är Tidskriftsrevyn. Problem att visa det? Se det i webbläsaren. Avsluta prenumeration? Klicka här.


Månadens skribent

Bodil Malmsten

Foto: Lars Sundh

Kontakt:

tidskriftsrevyn@natverkstan.net

Tel: 070-9 20 46 33
 

Nästa nummer

I början av juni kommer Tidskriftsrevyn #4 att anlända i er inbox. Skribent för detta nummer är Agnes Arpi. 


Tidskriftsrevyn är en del av Kulturchock som drivs av Nätverkstan. Projektet stöds av Statens Kulturråd.  

Kontakt Nätverkstan: info@kulturchock.nu

 

TIDSKRIFTSREVYN #3, 2013




Var tredje utgåva av Tidskriftsrevyn skrivs av en extern skribent. Uppdraget är både att läsa och skriva. I detta nummer tillfrågade vi Bodil Malmsten. Över åren en bevisat skarp skribent, men minst lika mycket en passionerad läsare. I gränslandet mellan poesi och prosa levererar hon en betraktelse över de svenska kulturtidskrifterna som säger lika mycket om dessa som om vår samtid. 

 

EN BETRAKTELSE ÖVER SVENSKA KULTURTIDSKRIFTER 


 

Redan som barn i Nedre Norrlands inland och fjälltrakter var jag kultursnobb, en äkta kultursnobb, ett läskpapper för text, böcker och tidskrifter, Året Runt, Såningsmannen, Pigge och Gnidde och kapten Bölja i Hemmets journal, Knoll och Tott – The Katzenjammer Kids.

     Allt är kultur och för allt finns det tidskrifter, men det är bara de kulturtidskrifter som kallas kulturtidskrifter den här betraktelsen ska handla om.

     Om den vill.

  

Jag har alltid älskat tidskrifter. Blanka tidskrifter, matta, tjocka, smala, breda.

     Doften av Vogue när jag var ung, Teknikens värld, min morbrors svartvita porrtidskrifter, Piff och Raff.

     Playboy! Det var på sextiotalet i Stockholm när Playboy inte bara var bimbos med kaninöron.

     Playboy var tidskriften där kultursnobbar då läste kilometerlånga intervjuer med världsberömda krigsförbrytare som Albert Speer, författare som Norman Mailer och musikaliska genier som Glenn Gould (Slå upp!)

     Senare kom perioden när de brittiska söndagstidningarnas kulturbilagor kom till Pressbyrån på Stockholm Central samma eftermiddag, kultursnobbar kom och gick dignande under Observer, Independent on Sunday och Sunday Times. En gång åkte jag till Venedig och såg en storartat sparsmakad Francis Bacon- utställning för att jag läst en artikel om den i Independent on Sunday.

 

Tidskrifter kommer och tidskrifter går, bara The New Yorker består, världens genom tidernas bästa kulturtidskrift.

     En svensk New Yorker på svenska kommer aldrig att finnas i Sverige, de äkta svenska kultursnobbarna är för få.

     Att The New Yorker är på engelska är inget hinder för äkta kultursnobbar, vi kan engelska lika bra som resten av svenskarna, mindfulness, coach, cash flow.   
     New public management.

     Crap! Fuck! Shit!

     Enough already.
 

Ponton 

Bra namn på en bra svensk kulturtidskrift Ponton, litterär tidskrift för och av unga.
     Senaste numret handlar om att skriva tillsammans, ett nytt sätt att skriva sina texter som inte bara de unga, utan även gamla kan ha nytta av.
     ”Vill man inte vara ensam i sitt textdokument, kan man släppa in andra i det. Jag vet inte om det passar mig. Men jag vet att jag vill läsa de texterna.”
     Martina Lowden, redaktör för Ponton och en perfekt formulering för vad som kännetecknar en äkta kulturtidskrift:
     ”Jag vet inte om det passar mig. Men jag vet att jag vill läsa de texterna.”

 

Respons

Respons, recensionstidskriften för humaniora och samhällsvetenskap, är tidskriften med de recensioner som saknas i dagspressen, för att de inte får plats.
     I Respons nummer 1, mars 2013, en recension av David Graebers, Skuld – de första 5000 åren, med den träffande titeln Den som står i skuld är inte ensam.
     Den boken vill jag läsa.
     För att rubriken och Gabriella Körlings recension ger lust till det.
     Lustkänslan är vad som gör en kulturtidskrift till en äkta kulturtidskrift; det får man lust att läsa, höra eller se.
     En äkta kulturtidskrift ska peka, aldrig bara åt ett håll och aldrig med hela handen, den ska vara intressant, man ska vilja vända bladen, lusten måste vara med och helheten vara inkluderande. Som i Kritiker, nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistisk, 10-tal, Glänta med flera men inte Fronesis [politik, teori, kritik] – något så exkluderande!
     I alla fall nummer 40 – 41 med temat klass (klass som i klasstillhörighet, samhällsklass). Om det är någonting som intresserar mig är det klass - klasspolitik, klassteori och klasskritik. Men här fattar jag ingenting.
     Hela det väsentliga klassbegreppet löses upp i utomuniversell akademism, temat klass pulveriseras och dunstar bort med skadlig inverkan på miljön.
     Förr trodde jag alltid att var mitt eget fel, känslan av autodidaktiskt och klassbetingat underläge kickade in. Nu blir jag bara arg.

           

Provins 1.

Hade jag inte fått Provins, Norrländsk litterär tidskrift hade jag inte vetat att den fortfarande finns och synd hade det varit.
     Provins är min favorit bland svenska kulturtidskrifter här och nu, våren 2013. Att Erik Jonsson ger mig Provins beror på att han är redaktör för den. Det är bakslugt norrländskt att ge mig den för att jag vid tillfälle ska skriva att Provins är min favorit bland svenska kulturtidskrifter.

 

Provins 2.

Lyra Ekström Lindbäck är med i senaste Provins. (Och 10-tal och på dagstidningarnas kultursidor.) Att Lyra Ekström Lindbäck är överallt just nu beror på den svenskt centrifugala en-i- taget- så-länge det-varar-principen och är ingenting Lyra Ekström Lindbäck med sitt självskrivna ordflöde, ska klandras för.
     Lyra Ekström Lindbäcks text i senaste Provins heter Rätt tid, rätt plats.

 

Provins 3.  

Nanna Johanssons novell Det är nog dags nu tycker jag är väldigt rolig.
     ”Tycker jag” är överflödigt och fånigt skrivet, det är ju jag som skriver, alltså jag som tycker. Men förra gången jag påstod att något var väldigt roligt, utan att poängtera att det var jag som tyckte det, var när jag rekommenderade en (väldigt rolig) text till en bokcirkel och ingen tyckte den var rolig.
     ”Vi tycker inte den är rolig”, sa bokcirkeln med en mun.
     Nanna Johanssons Det är nog dags nu är väldigt rolig.

 

Provins 4.

Karl Palmås, sociolog med reportaget Hälsogemenskapen i Jörn, gör en kärv undersökning av möjligheter och motsättningar inom vården. Vård som urbana losers utan privat vårdförsäkring gett upp hoppet om att få. Sitter i väntrum med bittert avskavd uppgivenhet över caremandet för skattepengarna.
     Och så kommer Karl Palmås i Provins med ett för de urbant uppgivna otippat perspektiv -– det finns en icke-vinstdrivande vårdcentral i Jörn, ägd av jörnborna och utan en enda riskkapitalist!
     Reportaget är stramt, vackert och roligt dokumenterat av Johannes Samuelsson och Kerstin Hamilton.
     Ännu ett kännetecken för en äkta kulturtidskrift är att den ser bra ut.

 

Provins 5.  

Hade Sverige haft lika tätt med suveräna författare och kulturskribenter som blåbär i kommunstyrelser och landsting, hade alla texter i alla kulturtidskrifter varit på samma nivå som Elisabeth Rynells essä Om det fula, hade vi haft vår svenska The New Yorker.
     Om det fula ska komma med i Elisabeth Rynells bok hösten 2013 men det är då det. En äkta kulturtidskrift är den där man läste det först, det var i Provins vi först läste Elisabeth Rynells Om det fula.
     ”Jag vill verkligen få det sagt här, att fulheten inte ett dyft är en fråga om smak utan om etik. Man kan visa livet respekt eller man kan skända det.”  

 

fotnot Provins

Man skulle kunna anklaga mig för lokalpatriotism, norrländsk nationalism och korruption, att jag blev mutad av Erik Jonsson att ge Provins, Norrländsk litterär tidskrift det största utrymmet i den här betraktelsen över svenska kulturtidskrifter.
     Det är bara att anklaga.

 

Vill du inte längre har Tidskriftsrevyn?  Avsluta din prenumeration genom att klicka här.

Pinterest
LinkedIn
Copy link
Copied!