Tunneln som har en av sina ingångar i kanten på vår hamnplan är något man undrar en del över. Vi var några stycken i styrelsen som fick inbjudan att få ta del av arbetets framåtskridande. Vi fick även höra en del skrönor kring vem som anses ligga bakom förseningarna, men dessa lämnar vi kvar nere i mörkret.
Vi var 11 personer som samlades i ett konferensrum i barackerna vid vår bom. Här fick vi en bra genomgång av de olika delarna i tunnelsystemet och utrustades strax med hjälm och varselväst. Därefter åkte vi minibuss rakt ner till huvudtunneln och klev strax av vid en av de tätt byggda service- och säkerhetsinrättningar som måste finnas med ett ganska tätt avstånd. Ingen tvekan om att de i sin ofärdiga form påminde om någon utgrävning i Konungarnas Dal i Egypten. Stanken av den nyligen briserade salvan längst ner i tunnelsystemet stod tät. En frän doft av ammoniak. Hur de som jobbar heltid där nere kan vänja sig vid detta kändes ofattbart.
Snart klev vi ombord bussen igen för vår sakta uppåtstigande färd söderut ända fram till utgången vid IKEA. Väglaget i tunnlarna är verkligen inte något att skryta med utan är bara precis så bra att den kan bära en tät trafik av lastbilar med sprängsten i snigelfart.
Överallt i tunnlarna ligger det krossat berg i enorma högar ända upp till tak. Man tillverkar mer grus än man hinner göra av med. Inte någon planering och vördnad inför materialet som däremot hade kunnat väntas av dvärgarna i Moria...
Vi vände strax nedåt i kolmörkret och djupet igen och vände nästa gång i höjd med den plats rakt under vattnet utanför vår hamn där sprängarbeten fortfarande pågår. Här var ett enkelriktat vägsystem upprättat för att kunna få tillräcklig ruljans på de många lastbilar som krävs efter en sprängning/salva. En sprängning kräver hjälp av 60 vändor med lastbilar som kör skytteltrafik... En lastbil klarar 30 ton berg. På detta nyligen utgrävda djup fanns ännu inga andra spår av människan än de lastbilar man kunde urskilja med hjälp av deras kraftiga strålkastare. Ett kolmörker och total tystnad som är svår att beskriva.
Vår pratglade guide lät märkbart besviken när han på frågan "hur lång tid har ni på er" fick svaret "Vi behöver nog åka tillbaka nu". Sagt och gjort. Guiden hade säkert fler historier att dra och fler skrymslen och vrår att uppvisa, men vi påbörjade vår 10 minuter långa klättrring upp ur tunnelsystemet.
Halvvägs upp stannade vi vid en av de många Räddningskammare som finns utplacerade. I dessa finns luft för 8 personer i tre dagar. Hoppas att det räcker om olyckan skulle vara framme...
Vi blev lovade att få återkomma när vi vill och det skulle han inte sagt, för detta besök kommer nog stanna i samtliga deltagares minne ett bra tag framöver och tanken på att få återvända är inte dum.
Fast luften på ytan och ett stenkast från Mälaren var nog inte så dum den heller.
