Har du varit med om att läsa en jobbannons där du du tänker: ”Den här är ju skriven för mig!” Så kändes det när jag fick frågan av en kund för några år sedan: ”Hej, vill du komma och jobba med vår avdelning. Jag som chef behöver verktyg i mitt ledarskap och vi vill alla bli bättre på att kommunicera.” Jag tackade ja på stående fot.
För att mejsla ut leveransens mål, innehåll och metoder hade jag ett försnack med avdelningschefen och ganska snabbt började det skava i mig. Jag jobbar helst med motiverade människor. Sådana som vill något. En annan bild började dock visa sig…
Avdelningen var två hopslagna enheter. De gillade varandra lika mycket som AIK-fans gillar Djurgårdensupportrar. Chefen hade det jobbigt. Personalen satte sig i två delar av den öppna kontorsytan och korsade knappt den osynliga gången mellan. De visste ingenting om varandra utanför de funktion de hade på jobbet. De ville inte veta. Det var infekterat. Det var en konflikthärd full av ilska och missförstånd och utan vilja att reda ut något.
Jag tog uppgiften på fullaste allvar och utarbetade en process med de resurser jag hade. Det blev en föreläsning, en workshop och individuell coaching. Jag baxade gruppen framåt och det blev faktiskt lite bättre. Inte så att de kramades direkt, men de stod ut i alla fall ut med varandra. Själv åkte jag hem helt tömd och blev sjuk på kuppen...
Är det okej att vara konflikträdd?
Visst är det fult att vara konflikträdd? Eller? Jag gillar inte konflikter och jag har ofta förundrats över chefer och kollegor som säger att de bara älskar konflikter, att konflikter är utvecklande, att vi ska välkomna konflikter och att det är svagt och fegt att vara konfikträdd.
”Är det mig det är fel på?” undrade jag. Det gör jag inte längre. Det är de som älskar konflikter som borde tänka ett varv till.
Är du konflikträdd? Så bra!
Om du är konflikträdd så betyder det att du inte vill att missförstånd och irritation utvecklas till en fullfjädrad konflikt. För det skulle betyda att du väntat för länge med att ta tag i problemet. Kanske känner du dig då som en hjälte. Men det finns inget hjältemodigt i det. Jag menar att en riktig hjälte löser problemet medan det bara skaver. Skulle det sedan ändå bli en konflikt så gör självklart det du måste för att hantera situationen, trots din rädsla. Då är du konfliktmodig och det är en dygd som är mycket bättre än att vara älska konfliktälskare.
Skilj på skav och sår!
Skav är oenighet. Sår är konflikt.
Skav är irritation. Sår är ilska.
Skav säger "Vänta lite nu..." Sår säger "STOPP för fan!"
Skav är missförstånd. Sår är elakheter.
Skav kan lätt läkas. Sår kan lätt varas.
Låt inte skavet bli ett sår!
Tack för att du läser mina tankar
