Bevisvärdering är den (intellektuella) process som sker då beslutsfattaren tar ställning till om beviskravet är uppfyllt. Eftersom beslutsfattaren måste ta ställning till om beviskravet är uppfyllt måste denne även utföra en bevisvärdering.
De viktigaste stegen i bevisprövningen är följande:
1. Rättsfaktum
Rättsfaktum fastställs genom analys av den materiella rätten. Den omständighet som bedöms vara omedelbart relevant för tillämpning av aktuell regel utgör rättsfaktum.
2. Bevisvärdering av enskilda bevis
Centralt vid bedömningen är vilka s.k. erfarenhetssatser beslutsfattaren har. En erfarenhetssats är helt enkelt inte mer än ”kunskap om hur verkligheten är beskaffad”. Detta består av bl.a. notoriska fakta, enkelt uttryckt är det erfarenhetssatser som ”alla känner till”, t.ex. att bilar har hjul. Dessa erfarenhetssatser behöver man inte föra bevisning om, utan domstolen anses känna till dem.
Bevismodell
Alla enskilda bevis kan med fördel bevisvärderas med följande tvåstegsprövning:
1. Att man bedömer hur vanligt det i allmänhet är att beviset överensstämmer med det som ska bevisas
2. Att man värderar beviset med hjälp av bevisets stödbevisning.
Vittnesbevisning
Vittnesbevisning torde inte vara det vanligaste bevismedlet i skattemål, men likväl kan det förekomma. Vittnesbevisning är, trots skatteprocessens skriftliga utgångspunkt, ett viktigt bevismedel. I regel sker vittnesförhör under ed. Detta innebär att straffansvar för mened aktualiseras om uppgifterna som lämnas inte är korrekta. Eftersom en utsaga är ett bevismedel ska den därför inte styrkas av den skattskyldige. Domstolen ska självmant istället pröva bevisvärdet av utsagan. Bevisvärdet av utsagan beror naturligtvis delvis på innehållet i densamma. Om det som påstås i sig är helt osannolikt så är bevisvärdet lågt. Denna bedömning görs med ledning av erfarenhetssatser.
För att värdera ett vittnesbevis enligt punkterna 1 och 2 ovan bör domstolen ställa sig följande frågor:
- P.1. Hur vanligt är det i allmänhet att ett vittne, som hörs under straffansvar, lämnar osanna uppgifter?
- P.2. Vilken stödbevisning finns tillgänglig och hur värderas den?
För att bedöma bevisvärdet enligt p. 1 krävs att domstolen har kunskap - dvs. en erfarenhetssats - om hur vanligt det är att vittnen talar sanning. Någon sådan närmare kunskap kan domstolen rimligen inte ha. Att personen hörs under straffansvar får dock i allmänhet anses tala för att denne lämnar korrekta uppgifter. Stödbevisning i detta fall är hur utsagan lämnas, dvs. om den är lång, sammanhängande, konsekvent, hur personen uppträder m.m. Det sagda leder till att en bevisvärdering av ett vittnesbevis enligt p. 2 inte är möjlig om domstolen inte kan iaktta förhörspersonen.
Du ska emellertid tänka på att när du stödjer dig på vittnesskildringar i skattemål utan bevisning som backar upp det som sägs, så har det givetvis inte samma tyngd som om du kan stödja muntliga skildringar med någon form av sedvanlig bevisning i den specifika situationen. Likaså bör givetvis muntliga skildringar framstå som rimliga i förhållande till samtliga omständigheter i den aktuella situationen, i annat fall kan det givetvis vara svårt att vinna tilltro.
Kontoutdrag från bank
Det torde vara vanligt förekommande att i första hand Skatteverket anför bevisning i form av kontoutdrag från bank till styrkande av t.ex. viss kontoställning vid viss tidpunkt. För att värdera detta bevis enligt p. 1 och 2 ovan bör domstolen ställa sig följande frågor:
P.1. Hur vanligt är det i allmänhet att kontoutdrag från en bank är korrekta?
P.2. Hur värderas beviset med ledning av dess stödbevis?
Bevisvärdet enligt p. 1 är betydande eftersom bankers kontoutdrag inte brukar vara fel. Stödbeviset i detta fall är bankens datorsystem. Det lär vara ytterst ovanligt att banker har tekniska problem som utvisar fel siffror.
Deklarationsuppgifter
Bevisvärdet av uppgifter lämnade i deklaration enligt p. 1 (bevismodellen) får i huvudsak anses bero på att uppgifterna är lämnade under straffansvar och kan aktualisera påförande av skattetillägg.
Om uppgifter lämnade i en deklaration är felaktiga har den skattskyldige lämnat oriktig uppgift. Om detta skett uppsåtligen aktualiseras ansvar för skattebrott och om det inte skett uppsåtligen aktualiseras påförande av skattetillägg. Detta får därför anses tala för att bevisvärdet av deklaration är högt, eftersom straffansvaret i allmänhet talar för att lämnade uppgifter är korrekta.
Om deklarationen undergår närmare granskning kan givetvis bokföring eller annan dokumentation betraktas som stödbevisning för deklarationsuppgifterna. Detta fungerar därför som stödbevisning till deklarationen.
Tjänsteanteckning från kontrollbesök m.m.
De frågor domstolen bör ställa sig är:
1. Hur vanligt är det i allmänhet att Skatteverkets tjänsteanteckningar eller protokoll är korrekta?
2. Hur värderas dessa bevismedel med ledning av deras stödbevisning?
Normalt sett får man utgå ifrån att Skatteverket inte medvetet lämnar oriktiga uppgifter. Detta talar för att bevisvärdet får anses vara åtminstone måttligt enligt p. 1. Uppgifterna kan dock vara objektivt felaktiga och Skatteverket kan vara omedvetet om detta.
Den skattskyldiges invändningar eller annan motbevisning
De bevisvärderingar av Skatteverkets bevis som redovisats ovan ska sedan ställas mot den skattskyldiges invändningar mot bevisningen. Den skattskyldiges invändningar utgör motbevisning. Beroende på bevisvärdet av Skatteverkets huvudbevisning kommer den skattskyldiges invändningar få olika genomslag eller betydelse.
Vad Skatteverket har anfört och vilket bevisvärde den typen av bevis anses ha får alltså sedan i en ”vågskålsprocess” vägas mot den typen av bevisning svaranden anför och vilket bevisvärde den typen av motbevisning anses ha. Det är vanligt att Skatteverkets bevisning ges ett visst numeriskt värde. Låt säga att en viss typ av bevisning har ett bevisvärde på 0,8 av 1 där 1 anses såsom fullt bevisat bortom allt tvivel. Finns det sedan motbevisning, beroende på typ, kan styrkan i Skatteverkets huvudbevisning sänkas till 0,5 exempelvis – dvs. det står och väger.
