”Jag har livmoderscancer. Stage 3”. Min kompis mejlade mig och berättade...
Jag blev förstås ledsen för hennes skull och alla omkring henne. Hon skulle gå på behandlingar och hon visste att det skulle bli jobbigt. Det blev det. Det är det. Hon har ont. Hon mår illa. Och hon ska ta sig igenom skiten.
När jag fick reda på hennes värdelösa omständigheter lovade jag att skicka en tanke till henne en gång i månaden. Jag satte ett larm i kalendern som nu påminner mig sista dagen varje månad.
Jag skickar henne en tanke och ett mejl där jag önskar att allt går bra. Jag berättar lite om vad som händer i mitt liv. Ibland orkar hon svara. Ibland inte. Det gör inget. Det finns inga krav på ett svar. Jag vill bara att hon ska veta att någon utanför hennes omedelbara närhet, till och med på andra sidan jordklotet (hon bor med sin familj i Australien), är med henne i tanken.
Kanske borde vi sätta fler sådana larm i våra kalendrar. Människor vi bryr oss om men inte har daglig kontakt med. Människor som för en kort stund får reda på att någon tänker på dem.
På jobbet då? Varför vänta till det årliga Performance Review-mötet eller utvecklingssamtalet? Se till att istället regelbundet checka in. Kolla läget. Bry sig. Om det inte kommer naturligt så skriv in det i kalendern.
Nu när jag är egenföretagare har jag inte längre kollegor runt mig hela tiden. Men på tidigare jobb minns jag att jag alltid fick, och gav, energi när jag lämnade mitt skrivbord och träffade kollegorna. Ibland med en tydlig destination. Ibland nästan planlöst vandrande. Det var då de mest spännande mötena skedde. Möten är magi!
Planera en tanke. Plantera en känsla.
Gör det. Se hur de positiva känslorna växer, liksom människorna som utvecklas och bjuder vidare. Skapa en positiv spiral med en tanke - som blir en känsla - som blir en action som blir till en lite bättre värld än innan.
Tack för att du läser mina tankar
//Antoni
